Att vara vuxen
2kommentarer
Jag har funderat mkt på det där med ens ålder. Man ska liksom känna sig på ett visst sätt om är i en viss ålder, eller? Är det inte så?
Om jag tänker tillbaka på hur man kände sig när man gick på gymnasiet så tyckte jag att jag var jättevuxen! Jag hade planer över vad jag skulle göra när jag blev äldre och resonerade kring saker på ett visst sätt.
Idag känner jag mig betydligt "mindre"/yngre än vad jag kände mig när jag var 19. Undrar vad det beror på.
Kanske för att man idag är mer medveten om sin vardag på ett annat sätt. Fast vad vet jag :)
Känner bara att jag inte är så gammal som min ålder säger. 26 år. Det låter ju gammalt! Man ska ha kommit nånstans i livet då känns det som men här sitter man i skolbänken än, är singel och har inte mkt att vara "vuxen" för.
Nu låter det som att jag är deprimerad men så är det absolut inte. Jag menar bara att jag hade nog en bild av hur livet skulle se ut när man var vuxen och den bilden har inte införlivats än. När jag var 19 så hade jag hela världen för mina fötter och tänkte att jag kunde göra vad jag ville, köpa vad jag ville, resa vart som helst, när som helst. Man gick ut minst en gång i veckan, satt på stan och fikade hela dagarna och tänkte att det här är att vara vuxen!
Ack så fel jag hade! Haha Den friheten som jag hade då var nog just för att jag faktiskt inte var vuxen än.
Känner ni igen er i det jag försöker förklara? Att man kände sig äldre för åtta år sen än vad man gör idag?
Vet egentligen inte vart jag försöker komma i mitt resonemang här men jag tycker bara att jag inte är så gammal som 26 år. Fast och andra sidan är jag ju absolut inte 19 längre och skulle inte vilja vara det igen heller för den delen.
Nä det är nog dags för mig att gå och knyta mig istället för att sitta här och fundera över saker som jag inte riktigt vet vart jag ska göra av. Har nog förvirrat bort mig i min tanke nu också men det är ju inget ovanligt att jag gör! :)
Tror jag är expert på att förklara saker så komplicerat att jag till slut inte själv vet vad jag försöker säga haha
2 kommentarer
isabella
21 Mar 2013 07:04
Jag tror inte att ålder definieras av utbildning och civilstatus och jag tror även att oavsett åldern man faktiskt blir så känner många att dem inte är just där i sitt liv. Många känner sig yngre och andra äldre. Underligt nog är det ofta dem yngre som känner sig äldre och dem äldre som känner sig yngre... kanske beror det på den vishet som kommer med åldern. Som ger en insikt att man inte är så stor och vuxen som man först ville tro. Eller är det bara åldersnoja?! ;)
Tillbaka till huvudtesen. Jag tror inte att du ska klass dig själv som mindre vuxen bara för att du inte är gift och har utbildningen klar. Snarare som en person som söker det fina i livet och är mogen och klok nog att vänta in det. Istället för att ta något för att vara rädd att vara själv, eller följa sina drömmar.
Å framförallt så ska du se din civilstatus som något positivt. Jag tror att det är hundra ggr lättare att forma sitt eget liv som singel än som sambo. Känner du för att åka utomlands att plugga, studera i annan stan, ta ett halvår borta eller vad som helst så är du fri att göra det. Du behöver inte ta hänsyn till någon annan eller planera ditt liv i kombination med någon annans. Se det som en lyx som inte någon av oss med sambo har. Åtminstone jag är så emotionellt bunden att jag skulle aldrig göra något utan att få med mig Robin. Vilket om vi ska var helt ärliga nu faktiskt gör att många av oss inte kanske följer alla drömmar full ut. Vi måste prioritera och då prioriterar åtminstone jag att få vara här med honom. Det är inte synd om mig, det är mitt aktiva val. Ett ställningstagande jag väljer att ta varje dag. Men det jag vill få fram är att det inte behöver vara dåligt att vara singel. Det finns bra saker med det också.
Att vara nitton och gått ut gymnasiet innebär att du har inte längre några skyldigheter, skolan är klar. Det finns inget som håller dig längre. Man kanske inte har jobb som håller en tillbaka utan hela världen ligger framför fötterna och man känner sig fri att göra precis vad man vill. Därför tror jag att man känner sig vuxen som nittonåring. För att alla vuxna sa till en som barn att när man är vuxen får man göra det man själv vill (vilket man inte fick när man var barn). Så den friheten som kommer för många efter gymansiet ger dem smak på vuxenvärlden och man känner sig därför vuxen. Tror det är viktigt att pointera att det är vad man känner. Inte nödvändigtvis vad som är ren fakta;)
Ironiskt nog så kände jag mig aldrig fri efter gynasiet, men det kanske berodde på att jag började jobba 8-17 innan jag ens hunnit ta examen. Så nu i och med att man pluggar känner jag mig som värsta ungdomen igen:) Har aldrig känt mig mer fri och det skrämmer mig verkligen. Det var tryggare att jobba.
Jag klassar mig som ett barn i en tants kropp... knepigt värre;)
detta blev officiellt en väldigt mycket längre kommentar än planerat och nu måste jag springa till bussen. Vi får ta våra tankar över en fika någon dag;)
kram isabella
Josefin
22 Mar 2013 12:15
Och när vi är 40 tycker vi 26 inte är någon ålder;) age aint nothing but a number!
Kommentera